Din dag

Jag tänkte att jag skulle skriva om ett specifikt minne med dig, tänkte att jag skulle få hitta dofterna, tankarna, känslorna och vardagen precis som den var i den stunden. Jag tänkte att jag skulle kunna göra om det som var till ord. Men jag fick ingen ordning. Jag ville skriva om en enda stund tillsammans med dig, men det gick inte. För det jag tänker på när jag tänker på dig är vardagen. Vår vardag. Allt. Hur du nästan alltid glömde bilbälte, hur du satt ute i trädgården så fort första solstrålen syntes, hur du skruvade upp ljudet på TV:n och radion till maxnivå, hur du kunde vara så lättirriterad, hur du alltid tog jättemycket hårspray, hur du alltid kunde fastna i en bok, hur noga du läste tidningen, hur du alltid kunde vara så lätt att älska.

Det är den 29 mars, din fjärde födelsedag som du inte är här. Jag älskar dig lika mycket som jag alltid gjort. Saknar dig lika mycket idag som igår som imorgon som alltid.

My much-loved friend,

It matters to have trodden the earth proudly, not arrogantly, but on feet that aren’t afraid to stand their ground, and move quickly when the need arises. It matters that your eyes have been on the object always, aware of it’s drift but not caught up in it. It matters that we were young together, and that you never lost the instincts and intuitions of a pioneer. It matters that you have been brave when retreat would have been easier. It matters that, in many places and at many times, you have made a difference. Your laugh has mattered. Your love has mattered. Above all, it matters that you have been loved.

Nothing else matters.

Peter Thompson